Visst är det typiskt

Jag har ett jobb med relativt generösa flextider. Och oftast har jag inte någon exakt tid att passa efter jobbet, så jag kan gå hem när jag har jobbat färdigt för dagen. Sällan är det då någon som kommer och vill prata om något viktigt när jag håller på att ta på mig jackan.

Men när jag nån gång emellanåt har en tid att passa händer det alltid en massa saker precis när jag ska gå. Som idag när jag hade lovat svänga förbi en kollega och lämna lite papper på väg från jobbet och visste att han skulle vidare till nästa möte direkt efteråt. Precis när jag började logga av ringde telefonen, ett ärende som inte kunde vänta tills i morgon trots mina invändningar om att jag inte hade tid just då. Så jag fick prata snabbt samtidigt som jag stängde av datorn, plockade ihop mina saker och tog på mig ytterkläderna. Och sen fick jag ännu snabbare avsluta samtalet med "Nu måste jag faktiskt gå" och lägga på innan jag hann höra några protester. Men det känns inte bra att behöva göra så.

Förra veckan var det likadant, enda dagen som det tjockade ihop sig med viktiga samtal var just den dagen jag hade en tid att passa, och givetvis väntade alla att komma med sina viktiga ärenden till tio minuter innan jag skulle sitta i bilen. Och självklart blev följden att jag kom försent till mitt möte.

Visst är det typiskt!